ternoonwaswildandsnowy,andwepasseditintheschoolroom.AtdarkIallowedAdèletoputawaybooksandwork,andtorundownstairs;for,fromtheparativesilencebelow,andfromthecessationofappealstothedoor-bell,IjecturedthatMr.Rochesterwasnowatliberty.Leftalone,Iwalkedtothewindow;butnothingwastobeseenthewilightandsnowflakestogetherthiedtheair,andhidtheveryshrubsonthelawdowainabacktothefireside.
IntheclearembersIwastragaview,notunlikeapictureIrememberedtohaveseenofthecastleofHeidelberg,ontheRhine,whenMrs.Fairfaxcamein,breakingupbyherentrahefierymosaicIhadbeenpiergtogether,andscatteringtoosomeheavyunwelethoughtsthatwerebeginningtonmysolitude.
“Mr.Rochesterwouldbegladifyouandyourpupilwouldtaketeawithhiminthedrawing-roomthisevening,”saidshe:“hehasbeensomugagedalldaythathecouldnotasktoseeyoubefore.”
“Whenishistea-time?”Iinquired.
“Oh,atsixo’clock:hekeepsearlyhoursinthetry.Youhadbettergeyourfroow;Iwillgowithyouandfastenit.Hereisadle.”
“Isitnecessarytogemyfrock?”
“Yes,youhadbetter:IalwaysdressfortheeveningwhenMr.Rochesterishere.”
Thisadditionalceremonyseemedsomewhatstately;however,Irepairedtomyroom,and,withMrs.Fairfax’said,replacedmyblackstuffdressbyoneofblacksilk;thebestandtheonlyadditionaloneIhad,exceptoneoflightgrey,whimyLowoodnotionsofthetoilette,Ithoughttoofiobeworn,exceptonfirst-rateoccasions.
“Youwantabrooch,”saidMrs.Fairfax.IhadasilepearlorwhichMissTemplegavemeasapartingkeepsake:Iputiton,andthedownstairs.UnusedasIwasters,itwasratheratrialtoapp